Stenlav är en typ av lav som växer direkt på berg och stenar och bildar ofta platta eller knöliga formationer. Den förekommer i öppna, ofta kalkrika miljöer och används både i naturstudier och som indikator på ren luft och gammal berggrund. Stenlav kan vara svår att artbestämma utan närmare mikroskopisk undersökning.
Synonymer till stenlav
- Lav
- Skorpelav
- Klippalav
- Bergslav
- Kalklav
Lav
Lav är ett bredare begrepp som omfattar alla lavar, inklusive de som lever på sten. Termen används när man talar generellt om organismerna snarare än om deras växtplats. En lavkoloni kan bestå av flera olika arter som samarbetar med alger.
Skorpelav
Skorpelav är en typ av lav som sitter tätt mot underlaget och ofta förekommer just på stenar. Denna form beskriver utseendet och är vanlig bland arter som kallas stenlavar. Skorpelav täcker stenytan som en tunn, sprucken skorpa.
Klippalav
Klippalav används när man vill betona att lavarna växer på klippor och bergsslänter. Ordet används i fälthandböcker och vid naturvård för att avgränsa habitat. Klippalav trivs i solbelysta sprickor i bergväggen.
Bergslav
Bergslav syftar på lavar som är associerade med bergsmiljöer och ofta tål hårda klimatförhållanden. Begreppet används i sammanhang där höjd och exponerade lägen är viktiga. Bergslavens utbredning minskar där skogen breder ut sig.
Kalklav
Kalklav är lavar som föredrar kalkrika, basrika underlag och därför ofta hittas på kalksten och äldre gravstenar. Denna term beskriver underlagets kemiska egenskaper snarare än lavens morfologi. Kalklav visar att berget innehåller mycket kalciumkarbonat.
Stenlav i korsord
Lav (3 bokstäver)
Lavar (5 bokstäver)
Skorpelav (9 bokstäver)
Bergslav (8 bokstäver)
Klippalav (9 bokstäver)
Böjningar av stenlav
Substantivet böjs normalt i singular och plural: stenlav, stenlaven (bestämd singular), stenlavar (obestämd plural) och stenlavarna (bestämd plural). Dessa former används i löpande text och fältanteckningar.
Exempelmeningar:
En vanlig stenlav sitter på kyrkogårdens gravsten.
Stenlaven på denna kalksten har en karakteristisk gulgrön färg.
Flera stenlavar indikerar att berget är gammalt och ostört.
Stenlavarna på klippan kan vara flera hundra år gamla.
Relaterade ord till stenlav
- Lavar — Huvudgruppen som stenlav tillhör och som omfattar olika växtformer och levnadssätt.
- Alger — Fotosyntetiska partners i många lavar, vilket gör symbiosen möjlig.
- Mossa — Ofta växande på samma ytor som stenlav, men med annan struktur och ekologi.
- Skorpelav — En morfologisk typ av lav som ofta är just stenbunden.
- Kalksten — Ett vanligt underlag där många kalklavar och stenlavar trivs.
Hur används ordet stenlav?
Exempel på användning i olika sammanhang:
Fälthandboken noterade att stenlav dominerade de solbelysta bergssidorna.
Biologen beskrev hur stenlav fungerar som indikator på luftkvalitet i området.
Trädgårdsskribenten nämnde stenlav som dekorativ natur på gamla gravstenar.
Vandraren pekade ut en ovanlig gul fläck och förklarade att det var en stenlav.
Tonen i användningen är oftast neutral och saklig i naturvetenskapliga texter, medan den kan vara mer beskrivande eller beundrande i populärvetenskapliga och trädgårdssammanhang.
Ursprung
Ordet består av de svenska delarna sten och lav, där sten syftar på underlaget och lav är den organismgrupp som ingår. Begreppet har germanskt ursprung via äldre nordiska språk och har använts i svenska fack- och vardagsspråk länge för att beskriva lavar som växer på berg och stenar.
Vanliga frågor om stenlav
Vad är skillnaden mellan stenlav och mossa?
Stenlav är en symbiotisk organism bestående av svamp och alger, medan mossa är en kärlväxtlös, enkel växtgrupp med annan fysiologi och struktur.
Kan stenlav skada byggnader?
Stenlav skadar normalt inte sten materiellt, men kan påverka estetiken och bidra till biologisk nedbrytning i kombination med fukt och sprickbildning.
Hur långsamt växer stenlav?
Stenlav växer vanligtvis mycket långsamt, ofta bara någon millimeter per år, vilket gör den användbar för datering och miljöindikatorer.
Hur bestämmer man arter av stenlav?
Artbestämning sker vanligen med hjälp av mikroskopi, kemiska tester och kännedom om växtplatsens geologi och klimat.